Mitt liv står helt stilla...

medans min sambos verkar rulla på som vanligt.

Det gör mig så satans förbannad, arg och ledsen. Inte det att jag inte unnar honom ett härligt liv utan mer att jag blir ensam kvar med allt ansvar och arbete hemma...

När vi blev gravida tillsammans så försvann mer än halva mitt liv, min ork, min glädje och min lust. Kan inte shoppa kläder, orkar inte vara social, orkar inte vara med någon och känner att jag inte kan vara den mamman jag borde vara heller. Jag går givetvis på fest om jag blir bjuden och kan gå men jag ställer själv inte till med värsta balunset för jag orkar inte.
Jag känner mig vingklippt, fet ful och jäääävligt tråkig. Missförstå mig rätt när jag ibland känner att jag inte orkar det här och när jag ibland undrar varför jag utsätter mig för det. Ja ibland så kommer den tanken över mig men givetvis ångrar jag mig direkt och tänker att det kommer att komma ett litet fint barn till av det här.

MEN

Det som stör mig allra mest är att livet bara tuffar på för min sambo. Jag menar inte att han behöver sticka voodoo nålar i sig för att känna smärtan osv. Men det är alltid så självklart för honom att han skall iväg på hockeykvällar, grabbkvällar, party och andra saker. Som sagt jag vill inte isolera honom på något sätt utan känner att han självklart skall hitta på saker. Men när vi snackar flera kvällar i veckan så blir jag irriterad.
Det kommer alltid en fråga från honom om det är ok? Jag får alltid samma skit om jag oponerar mig..
- Ska jag få dåligt samvete nu eller?
- Ursäkta att jag är född man? (att han slipper vara gravid)

Men ursäkta mig jag trodde att vi var två om att göra uppoffringar???!!! Jag trodde i min enfald att någon ville vara hemma och hjälpa mig att styra upp med middag och sköta markservice och ta hand om det barnet vi redan har medans jag håller på att gå av på mitten, somna och kräkas över min egen kropp för att jag tycker den är så jävla äcklig.
Jag trodde att båda gör uppoffringar under "hundåren"... och när kidsen börjar bli stora så kan man börja leva och vara supersocial igen.

Så är det dock inte. Nej för när somliga av oss har det jobbigt och går igenom hela skiten med hormoner, tankar, känslor och jobbiga funderingar. Då passar andra på att leva sitt liv precis som vanligt, komma hem sist från efterfester och inte tänka längre än vad den lilla näsan räcker.

Mina förväntningar var något helt annat, jag såg framför mig hur vi åkte hem tillsammans från fester eftersom han ville se till att jag och hans barn mådde bra hela tiden.
Jag såg framför mig en man som skulle ta mer ansvar eftersom hans tjej har gjort det största man kan göra för någon annan, låna ut sin kropp för att ett barn skall bli till.
Istället är det fortfarande jag som styr upp det mesta hemma även om min sambo gör många saker. Jag är gravid och gör ändå mer, därför att jag vill göra saker för min sambo. För att jag älskar honom så mycket och förväntar mig att få samma sak tillbaks.

Tänk vad jobbigt det är att leva i en drömvärld! Jag vet ju att min man är långt i från perfekt... Men en liten eftertanke skulle inte skada ibland. En liten uppoffring...

Känner mig ensam...