Måste de lära sig att äta själv?

Som förstabarns mamma så uppskattade man varje framsteg hos sin bebis och praktiskt taget satt och väntade på att något skulle hända, hela tiden.

Men nu är det tvärt om... Jag vill liksom inte att det skall gå så fort... eller att hon skulle bli mobil så fort. Men det bara händer, mitt framför ögonen på mig. Nu är det drygt en månad kvar tills dagis, det kan ju vara bra om hon har provat äta själv några gånger innan. De vill väl helst att de skall kunna äta själva.
Det har liksom legat som en liten ångest när jag tänkt på det, för att vara ärlig så har jag inte tänkt på det så mycket. Men nu är det liksom oundvikligt.
Lika sant som att ångesten för inskolning är ett faktum, lika sant är det att jag har ångest för att lära henne att äta själv.

NU kanske ni undrar varför man har ångest över det. Jo det skall jag tala om, det blir sjukt jäkla kletigt
ö v e r a l l t!!! På kläder, på barn, på stol mm. Men nu var jag bara tvungen att ta tag i skiten. Så idag hände det.
Hela mitt inre skrek!!! W såg mest nöjd ut. Liksom greppar lasagnen med handen och särar på fingrarna för att se slemtrådarna mellan fingrarna. Tittar på det vita bordet som tallriken står på och smetar glatt ut handen full med tomatsås/kött/pasta och gör härliga mönster. Skrattar och fortsätter att kleta.
Jag kan tänka mig att jag ser ut ungefär så här undertiden:

 Men min lilla trollunge hon var så här nöjd:

 

Synd att man inte kan se hur kladdig hon är.

Det blev bad efter detta och eftersom hon älskar att bada så blev hon ännu nöjdare... och tröttare.

Så nu måste bara den här mamman jobba på sin ångest eftersom hon måste få öva fram tills dagiset börjar. Det kommer bli mycket badande fram över. ;-) Och andandes i papperspåse... ;-)