fredag 12 april 2013

Ingen jä*la Lelia Lindholm (tyvärr)

Jag borde ha anat det. Jag borde ha känt det i hela kroppen redan när jag beslutade mig att ta två trötta barn för att fredagsshoppa ingredienser för bakning. Bakning som givetvis skulle utföras ikväll lite hastigt innan lets dance började.
Recepten var ju SÅ lätta och allt skulle ju gå SÅ lätt och snabbt. Eftersom jag är så jävla optimistisk och positiv, glömsk och så naiv som en grönögd flicka kan vara.

Ja redan i affären med två trötta barn som strävade åt var sitt och en mamma som försökte hålla ihop skocken med ömsom hot och ömsom löften... Redan där borde jag kastat mig i bilen och kört hem, samtidigt som jag ringt någon konditor och beställt bakverk för massa pengar.

Men neeeeeeeeej... med ett gråtande barn och ett som undrade varför jag var så arg i bilen styrde jag glatt min kosa mot hemmets kök, där det skulle utföras stordåd.
Åh herregud så naiv man kan vara. Neurotiskt visslande och försöker att tänka en hel tanke innan avbrott från diverse avkommor...
Vilken kväll det skulle bli!!!
Eller...

Nästa utbrott från litet barn kom när hon insåg att hon inte får äta det lördagsgodis hon plockat till sig idag utan BARA för fredagsmys...

Det vispades, det smältes choklad och en massa annat. Fast inte som alla andra utan bara på ett sätt där allt blir fel. Jag vet inte varför det blir fel...men det blir det.

Jag tänker inte säga så mycket mer än att jag nog aldrig har svurit såna ramsor i huset tidigare. Mina barn har blivit berikade med ett helt nytt ordförråd ikväll och säkert sett hur nyttigt det är att släppa ut sina känslor när allt inte går som det ska... Ursäkta men det var fan inget som gick som det skulle.

Jag låter bilderna tala för sig självt...



Ja ja men eftersom jag är så envis och alltid tänker... "men va fan det fixar sig" så gav jag ju inte upp här. Nej trots att jag vält ut halva skålen med kladdig smet över bänken så löser jag ju detta(?!).

under tiden så springer ett litet barn och plockar ut allt vad hon kan komma åt i köket, pulsen ökar

Så jag ställer mig och börjar vispa grädde, som skall blandas ihop med smeten. "Men det var väl självaste FAAN vad den här grädden var svårvispad"
Det blir liksom inget tjockt av det.... Vaaaaaad kan det bero på...???

AAAAAAHHHHHGGGG!!!

så kändes det inom mig...

Jag svalde hårt tre gånger och kände mig besegrad. Kastade in allt i diskmaskinen. Nu ska jag äta kvällsmat och kolla på lets dance med mina barn.

Jag är inte- kommer aldriga att bli-, och vill inte heller vara Leila Lindholm. Men va fan lite bakning vill jag ju kunna.

Så för er som kommer på kalas på söndag, jag ber om ursäkt i förväg för vad som serveras!
Host!!!Host!!!...kö...host!!!...pe...host!!!...kakor!!!

Nya tag imorgon!

1 kommentar:

Anonym sa...

Haha! Att man inte fattar när det är dags att lägga ner liksom! Jag är likadan kan sätta igång med nåt när det inte alls är läge eller tid för det. med två 17 månaders babianer som river ut ALLT runtomkring kan harangerna bli rätt fula här med.... (När fyraåringen plötsligt svär blir man helt ställd, vad har du fått det där ifrån?? hm)

Kram SaraMara

Bloggarkiv